Härom dagen fick jag frågan vad det är jag egentligen jobbar med?
"Jo jag håller på och kollar på Instagram och hur vi framställer oss själva där typ....".
Gick ifrån diskussionen och kände mig inte riktigt nöjd. Vad är det egentligen jag håller på med?
Förra veckan kopplades detta projekt ihop med det förra. Rörelse, upprepning, inlärning.
Obekanta rörelser blir invanda.
Igår insåg jag att det inte bara är rörelsen som sammanlänkar de båda projekten utan i allra högsta grad också temat. Det jag vill närma mig är hur vi människor tränas i hur vi ska vara. Poserna i min koreografi blir en förenklad symbol över hur vi förväntas agera både som män och kvinnor.
Grubblar över vad in gestaltning kommer förmedla. Ett upprepande? Ifrågasätter jag hur normer reproduceras eller budskapar jag en acceptans?
Brake patterns?
Inspireras av Häxan Surtants ilska.
Kan jag kombinera den i min koreografi?
Vi får se.
Fortsatt inspelning idag.
Referens
"På senare tid har många nutida konstnärer inom den västerländska konstkontexten valt att
arbeta mer explicit med gränsöverskridande uttryck. Konstverken utforskar ofta gränslanden i
gestaltningar, det groteska, svårhanterliga och sublima, och manar betraktaren att se symboler
och representationer ur nya perspektiv. Många av de feministiska konstnärer som arbetar med
denna typ av uttryck har valt att laborera med olika representationer av kroppen.
Framställningarna undersöker bland annat potentialen i det hysteriska, groteska och
karnevalistiska, och syftet är ofta att utmana och ifrågasätta de begränsade subjektspositioner
den kvinnliga kroppen tillåts inom kulturella uttryck.
Inom feministisk konst har länge funnits en konflikt gällande reproduktionen och
framställningen av den kvinnliga kroppen. En konflikt som utspelats inom det praktiska
konstskapandet, starkt påverkad av postmodernistisk feministisk teori, och som i sin tur har
influerat teoriernas riktning. Diskussionen har behandlat den kvinnliga kroppens starka
förbindelser med de symboliska betydelser den historiskt har kommit att få inom den visuella
kulturen, och vilka konsekvenser detta får vid representationer av kroppen som manar till att
förmedla feministiska budskap. Utgångspunkt har varit problematiken med att kvinnan i
konsthistorien framställts som passivt objekt som betraktas medan mannen fått rollen som
aktivt betraktande subjekt.3 Teoretikern Rosemary Betterton har ställt frågan: ”Is it ever
possible for women to construct new identities for themselves without first destroying the old
ones?
Andra feministiska konstnärer, häribland Barbara Kruger (f. 1945) och Cindy Sherman (f.
1954) har antagit en motsatt strategi i sin konst. De använder i stället den kvinnliga kroppen
för att parodiera över de betydelser den kommit att få inom den visuella kulturen. Detta som
ett försök att ’ta tillbaka’ den kvinnliga kroppen; attackera de föreställningar som finns om
den, och visa upp och utnyttja den för sina egna intressen."
Den groteska kroppen
En problematisering av kroppsliga representationer i feministisk konst
Ellen Suneson, 2008
Wangechi Mutu,
Bildens källa
Jenny saville,
bildens källa
.jpg)
