Sjunde veckan

Härom dagen fick jag frågan vad det är jag egentligen jobbar med?
"Jo jag håller på och kollar på Instagram och hur vi framställer oss själva där typ....".
Gick ifrån diskussionen och kände mig inte riktigt nöjd. Vad är det egentligen jag håller på med?

Förra veckan kopplades detta projekt ihop med det förra. Rörelse, upprepning, inlärning.
Obekanta rörelser blir invanda.
Igår insåg jag att det inte bara är rörelsen som sammanlänkar de båda projekten utan i allra högsta grad också temat. Det jag vill närma mig är hur vi människor tränas i hur vi ska vara. Poserna i min koreografi blir en förenklad symbol över hur vi förväntas agera både som män och kvinnor.

Grubblar över vad in gestaltning kommer förmedla. Ett upprepande? Ifrågasätter jag hur normer reproduceras eller budskapar jag en acceptans?
Brake patterns?

Inspireras av Häxan Surtants ilska.
Kan jag kombinera den i min koreografi?
Vi får se.
Fortsatt inspelning idag.

Referens

"På senare tid har många nutida konstnärer inom den västerländska konstkontexten valt att
arbeta mer explicit med gränsöverskridande uttryck. Konstverken utforskar ofta gränslanden i
gestaltningar, det groteska, svårhanterliga och sublima, och manar betraktaren att se symboler
och representationer ur nya perspektiv. Många av de feministiska konstnärer som arbetar med
denna typ av uttryck har valt att laborera med olika representationer av kroppen.
Framställningarna undersöker bland annat potentialen i det hysteriska, groteska och
karnevalistiska, och syftet är ofta att utmana och ifrågasätta de begränsade subjektspositioner
den kvinnliga kroppen tillåts inom kulturella uttryck.

Inom feministisk konst har länge funnits en konflikt gällande reproduktionen och
framställningen av den kvinnliga kroppen. En konflikt som utspelats inom det praktiska
konstskapandet, starkt påverkad av postmodernistisk feministisk teori, och som i sin tur har
influerat teoriernas riktning. Diskussionen har behandlat den kvinnliga kroppens starka
förbindelser med de symboliska betydelser den historiskt har kommit att få inom den visuella
kulturen, och vilka konsekvenser detta får vid representationer av kroppen som manar till att
förmedla feministiska budskap. Utgångspunkt har varit problematiken med att kvinnan i
konsthistorien framställts som passivt objekt som betraktas medan mannen fått rollen som
aktivt betraktande subjekt.3 Teoretikern Rosemary Betterton har ställt frågan: ”Is it ever
possible for women to construct new identities for themselves without first destroying the old
ones?

Andra feministiska konstnärer, häribland Barbara Kruger (f. 1945) och Cindy Sherman (f.
1954) har antagit en motsatt strategi i sin konst. De använder i stället den kvinnliga kroppen
för att parodiera över de betydelser den kommit att få inom den visuella kulturen. Detta som
ett försök att ’ta tillbaka’ den kvinnliga kroppen; attackera de föreställningar som finns om
den, och visa upp och utnyttja den för sina egna intressen."

Den groteska kroppen

En problematisering av kroppsliga representationer i feministisk konst

Ellen Suneson, 2008

Béatrice Cussol, Bildens källa

Wangechi Mutu, Bildens källa

Jenny saville, bildens källa

Sjätte veckan

Under förra veckan fick jag en ide om att inspireras av Instagram, hashtaggen #me och de poser jag funnit där för att skapa någon form av rörelse.

Lägger märke till att det inte är första gången som mitt arbete utmynnar i någon form av rörelse. I mitt förra gestaltningsprojekt mynnade mitt utforskande ut i ett snurrande. I det projektet "Minns du den sommaren mormor la om taket?"  symboliserande kroppens snurrande rörelse en dans som var svår att ta sig ur och tanken om de roller vi har tar och får som också är svåra att bryta.

Pågående projektets rörelse ser jag mer som en tanke om hur vi alla övas och socialiseras in i hur man bör bete sig. Jag vill att rörelsen ska förmedla det absurda med hur vi "marknadsför" och porträtterar oss själva och våra liv. Tänker på hur jag som vikarie för typ 6 år sedan förvånades hur man på skolan inte längre lekte "ett två tre -rött ljus" utan "ett två tre- fotomodell". Själva görandet har bestått i att skapa och öva in koreografi. Har också filmat en del som redan ligger ute. I filmandet av mitt övande känner jag att jag samtidigt utforskar  kroppens rörelser. Obekanta poser bli invanda.

Koreografi
Rutin
Ritual.
Att plötsligt bara vara mitt i det.

Inspiration

Bildens källa

Bildens källa

Bildens källa

Femte veckan

Jag gör saker, men vet inte riktigt varför. Är intresserad av något men kan inte riktigt finna vad. Har tecknat Instagrambilder, tecknat händer och letat efter blicken i bilderna på Instagram. Behöver ta ett steg tillbaka. Rita tankekarta. Är frustrerad för jag saknar mitt egna skapande. Vill ha saker i händerna. Gestaltningen känns hittills för digital. Kanske för att det jag utforskar är ett digitalt forum. Försöker kliva ifrån men dras in igen.

Efter att ha utforskat bildflödet på Instagram reflekterar jag över olika saker. Hur framställer man sig själv? Hur använder man sin blick i de bilderna man publicerar. Hur visar man sig som kille? Hur visar man sig som tjej? Kopplar ihop det jag ser med kurslitteraturen jag läser.
Att objektifiera
För vem?
Av vem?

Pedagogisk referens
Att tolka kroppens uttryck, Eriksson, Göthlund, 2004
Att ha blicken, att kunna titta tillbaka innebär att man innehar makt, aktivitet och möjlighet att framstå som ett subjekt. I texten beskriver man hur man genom att förneka någon en blick i en bild kan avhumanisera och objektifiera en person.

Genom historien har det av olika anledningar varit mer vanligt att framställa kvinnan som ett visuellt objekt. Förutom att frånta kvinnan sin blick i bilden finns det andra sätt att objektifiera henne. Att låta kvinnan blunda, beskära hennes kropp i bildvyn.

Vidare finns det en form av aktiv blick som benämns som "the come on blick". Denna blick bjuder in betraktaren till att titta på och skapa sig någon typ av relation till den avbildade. Denna inviterande blick används inom pornografi och modebilder. Denna blick kan kan förstärkas genom kroppens position och gester.

Fjärde veckan

I min skalle

Att dokumentera sig själv

Vad händer med alla fotograferade barn som ska bli vuxna.

Miljontals bilder. 

Bekräftelse, alltid funnits, nya former. 

Extrem, vad händer efter extremen.

Glas, transparens, gamla tjock-tv-apparater.

Förändring, förnyelse, rädsla.

Handledning

Gör flera saker!

Handens rörelser.

Teckna

Skriv.

Har tappat riktning. 

Tröttnar.

Pedagogisk referens

Underlag för diskussion om massmedia och sociala medier.
Pierre Bourdieu, Om televisionen, 1996 
En osynlig censur:
"Tillgång till tv är en censur och en förlust för självbestämmandet". Bourdieu menar att det som visas i tv är bestämt i förväg och att tiden är för knapp för att visa något vettigt. Han beskriver hur televisionen på olika sätt är kontrollerad och censurerad  av politiska och ekonomiska intressen.
Dölja genom att visa:
Det är möjligt att dölja saker genom att visa andra. Bourdieu menar att televisionens funktion att informera och visa upp en sanningsenlig bild av vad som sker i världen lätt och allt för ofta kan förvrängas. Detta sker genom att välja att visa andra saker än de som är väsentliga, eller att framställa saker som inte överensstämmer med verkligheten. Media anpassar dessutom sitt utbud efter vad människor vill se. Televisionen kräver drama.
Brådska:

Konkurrensen mellan olika tv-bolag och tidningar skapar en tävlan om vem som hinner först och får den bästa storyn. Grund journalistik, inte tid för tanke. Fast food, färdigförpackat.

I en tid där varje person kan vara sin egen kanal och sändare kan dessa påståendena kopplas ihop och diskuteras i relation till Instagram, Blogg och Twitter. Jag tror också att man kan föra en diskussion genom att använda Instagram, ta olika användare som exempel och be eleverna att reflektera kring sin egen aktivitet på sociala medier.  

Tredje veckan

I min skalle

Killar slutar äta för att få six-pack.

Jag har mobilen tjugofyra-sju.

Tänk på din status! 

Bekräftelse. Blick, blick, blick...

Det är inte muskler. 

Jag, me, yo and myself. 

#Girl:96 144 801 

#Boy:17 507 507

Det finns ingen framtid! Det finns en framtid. Finns det en framtid? 

Handledning

Handledning som ett startskott.

Handledning som inspiration.

Uppgiven 

Reflektion

Idé 

Jag vill inte landa än. Behöver, leta mer, upptäcka, koppla ihop och rata. 

Flera spår.

Bekräftelse, egoism, självupptagenhet

Den censurerade bilden av oss själva

The gaze på nätet

Boy and girl

Förortens ungar

Identiteten som lager
Lager

Pedagogisk referens

Exempel för hur man kan prata bildanalys i skolan.
Bloggen Hej Blekk

Konstnärlig referens- Cindy Sherman
"Med sig själv som modell har hon skapat en rad bildserier där särskilt kvinnans villkor har undersökts. Hennes konst tar upp själva grunden för kvinnors möjlighet att skapa sig en självbild, och hur massmedias kvinnoframställningar påverkar detta. Genombrottet kom med en serie svartvita fotografier med titeln Untitled Film Stills (1977–1980). Genom att hon själv – om än sminkad och utklädd – känns igen på alla bilderna, gjorde hon det möjligt för åskådaren att se de kvinnotyper hon framställde som retoriska formler eller klichéer. Sherman anser sig inte vara intresserad av kamerans sanning utan de lögner den möjliggör" Wikipedia, Cindy Sherman

 
 

Andra veckan

Fotoworkshop.
Under veckan hade vi uppgift att fota ett objekt samt en syssla. Gestaltningen kom av sig och fotografering fick ta plats. Roligt med alla inställningar. Svårt med siffror. Absolut mersmak. Tog foton med långa slutartider, flera blixtrar och zoom.
Tycker om lager.

Med kroppen som verktyg- pedagogisk referens
Övningar som avlöste varandra, egentligen en tyst dag. Nej, rättare sagt en dag utan så många ord. Kommunicera med din kropp!
Bra diskussioner och redskap. Dock stundvis svårigheter att koppla till bildämnet. Att använda kroppen som pedagogiskt verktyg tycker jag är grymt. Ta bara exemplet där vi hur enkelt som helst skapar en koreografi. Inget motstånd- massa motstånd. I en elevgrupp tror jag det krävs mod för att testa. Mina egna erfarenheter av drama och kroppen som verktyg i skolan har varit till lärorika. Ungar som lever ut, tar en roll, krymper ihop, växer, samarbetar, kivas, misslyckas och lyckas.

Lager
Har tänkt på lager.
Alla lager.
Människors lager, prylarnas, handlingarnas, problemens lager.
Andra lager.
När man skrapar på något finner man ytterligare dimensioner.
Ytan som kan dofta höstlöv, lagret under som stinker frityr. Eller tvärt om.
Att ta sig innanför skal- att inte komma ut.
Mitt inre arkiv som lager, årsringar som trädet.
Ringar som byggs ovanpå varandra, suddar ut varandra och mixas ihop till mig.

Första veckan

Samlar på saker. Vad är att samla?

Att samla: Spara, lagra, plocka ihop, förena, hopa, anhopa, ackumulera, koncentrera, föra samman, församla, uppbåda. 

"Jag samlar inte på någonting, jag är ingen samlarmänniska. Jag har många golfklubbor och skruvmejslar, men inte för att jag samlar, utan för att de kommer bort. Det är inte samma sak att ha många av någonting som att samla."

"Jag samlar på snäckor, knappar, tyger. Titta här vad jag köpte idag, jag kunde inte låta bli. Eller samlar och samlar. Snäckor och knappar då, jag tycker om att veta att jag har dem, att veta att de finns här." 

"Det är dubbelt det här med att samla, ett dåligt samvete liksom. Vad ska jag göra med allt det här då? Det tar bara plats."

"Nej, jag samlar inte på något. Eller vad vill du att jag ska säga. Jo jag samlade ju på olika flaskor och glas när jag var mindre"

"Neej, eller jo, eller det beror på vad definitionen av samla är. Jag tänker att det är en ganska nördig grej. Jag tycker om skor så jag samlar på mig massa skor. Eller att liksom komplettera sin samling. Man kan ju samla på andra sätt. Typ bilder. Jo men det kanske är samma sak. Jag samlar på bilder."


Pedagogisk referens:
Fastnar för sidan 5-6 i, How to be an explorer of the world. Gillar verkligen tanken att jämföra konstnärer och forskare.Vilket argument för de estetiska ämnenas legitimitet i skolan. Funderade i liknande banor under tiden jag skrev mitt examensarbete. Keri Smith, har satt ord på mina flackande tankar.

OBSERVE
COLLECT
ANALYZE
COMPARE
NOTICE PATTERNS

Konstnärlig referens:
Sofie Calle, Take care of yourself, 2009- En samling tolkningar.

Bildens ursprungsida

V. 20

Har låst mig vid klassfotot. Vill fortsätta där. Formaten som upprepas år efter år. Barn som förs ihop i stora grupper och förväntas samarbeta och lära sig saker tillsammans. Är det naturligt?
Hur skapar man plattformer i en skolklass.
Hur skapar man plattformer i ett samhälle.
Är skolan en plattform.
Läser läroplanen.
Skolans värdegrund och uppdrag, fina ord, fina tankar.  

Tar mig ut i det offentliga rummet. För ihop personer och fotar. Jobbigt och svårt men också roligt. Men det slutar här. Har redan tröttnat egentligen innan jag tar första fotot. 

V.17

Minne, 

minns,

att minnas. 

Byter spår.

Jag tänker på minnen. Liksom tidigare funderar jag över minnens "äkthet". 

Konflikten mellan sanning, fantasi, efterkonstruktion och lögn.

Minnen från ett garage.

En del minnen som har blivit minna utspelar sig i skolan.

Tänk låg och mellanstadiet, gillade du det? Vad minns du? Vad minns jag?

Börjande skriva ner minnen om personer från min låg- och mellanstadieklass. Tänker om jag skickar ett varsitt minne till dem så kan de skicka ett till mig. Vet inte riktigt vart det kommer leda, men det känns som en bra del av "samla på sig perioden". 

Som jag skrev i det förra inlägget skulle jag vilja arbeta med text. Har funderat kring att man kan illustrera minnen och skriva texter. På ett nyans artat sätt skulle de skilja sig ifrån varandra för att på så vis kanske kunna ge känslan av vad ett minne är. 

Konflikten mellan sanning, fantasi, efterkonstruktion och lögn. 

Under veckan har jag målat mer. Haft stavflit bredvid liksom. Börjat med bara färg och sen har det vuxit fram. Ska lägga upp en bild.

Konstnärlig referens:

Inspireras av Sofie Calle. Ett verk där hon hittar en adressbok och tar kontakt med de som finns däri och ber dem att berätta om bokens ägare. Jag gillade det verket. Har senaste tiden kommit fram till att verk som involverar människor tilltalar mig.  Också ett verk av Ai Weiwei där han bjuder in 1001 personer att följa med honom på en konsthändelse i Kassel 2007. Fairytale People. 

Pedagogisk referens:

Har varit i ateljén. Nästan varje dag. Känner verkligen att det händer saker. Tillsammans kan man diskutera och hjälpa varandra. Det blir som en fortlöpande handledning. När man jobbar hela dagar hinner man tänka och byta spår ganska många gånger. Kan tycka att det blir för lite med bara ett handledningstillfälle i veckan. Att jobba tätt inpå varandra gör att diskussionen hålls igång.