Jag står still

Do not repeat yourself

Reflektion

Gestaltningen är avslutad. Jag har dragit mig hela helgen för att skriva den avslutande reflektionen. Väntat på att bitar ska falla på plats. Tyvärr känner jag mig mer förvirrad och oformulerad nu än innan gestaltningsredovisningen. Ska ändå försöka.

Start?

Jag startade mitt arbete i att undersöka Instagram. Jag var intresserad av hur vi framställer oss själva. Att vi hela tiden visar upp en yta, att vi censurerar vilka vi är och lurar varandra till att tro att den ena individen lever ett än mer perfekt liv än den andre. Vad händer med den självupptagna människan i längden?

Hur?

För mig har det varit viktigt att fortlöpande koppla mitt arbete till teorin; både i form av konstnärliga och mer textbaserade referenser. Under processen har jag använt mig själv som verktyg. Jag började med att placera in mig själv i de sammanhangen som jag har undersökt (instagram #me). Jag tröttnade efter ett tag och började istället att betrakta de bilderna jag undersökte. Hur såg de ut? Vad vill man förmedla i de olika bilderna. Hur framställer man sig själv? Från texterna vi läste i bildanalysdelkursen började jag fundera kring hur man i många bilder under hashtaggen #me framställer sig själv som ett objekt. Jag observerade hur blicken och kroppens positioner används i de olika poserna. Jag började att härma bilder, för att sedan komma på tanken om en koreografi- en upprepande absurd rörelse. Bestämde mig för att filma. Ungefär när jag började spela in filmen kunde jag koppla ihop detta projektet med de förra, både tematik och uttryck.

Känt efter

Ratat

Vänt och vridit
Gett upp

Försökt på nytt

Hittat inspiration

Fått idéer

Kompromissat

Tvivlat

Definierat

Fullföljt

Tvivlat

Vad?

Det jag presenterade på redovisningen var en ca 3 minuter kort film. I filmen poserar en person (jag) i olika ställningar. Jag poserar i en koreografi som upprepas. Dels en stående koreografi, dels en sittande. Samtidigt hörs en mörk röst som ger mig uppmaningar i hur jag ska utföra mina poser. Poserna är baserade på stereotypt "manliga" och stereotypt "kvinnliga" poser.  I bakgrunden hörs en musikslinga som är obehaglig.

Varför?

Min tanke med den upprepande koreografin är att belysa hur vi människor följer normer i samhället. Att vi agerar på ett visst sätt eftersom vi förväntas att göra det. Upprepningen ser jag som en symbol för hur vi som människor i många fall lever utan att vara kritisk till varför vi gör som vi gör. Rösten som uppmanar och beskriver hur jag ska posera ser jag som en viktig del i verket. Jag ville att rösten skulle ge känslan av att det människor runt omkring oss, media, normer hela tiden påverkar oss. Poserna som använts har hämtats från bilder jag funnit på Instagram under hashtaggen #me. Jag använde mig av bilder av både män och kvinnor som underlag för koreografin eftersom jag ville belysa normer påverkar oss alla i hur vi lever våra liv.

Musiken är också viktig för att förmedla en känsla i en film. Jag valde musik som skulle ge ett intryck av att rörelsen som görs i filmen är svår att ta sig ur.

 

Nu och vidare?

Under redovisningen insåg jag att jag inte lyckades förmedla det jag avsåg. De "manliga poserna" fick inte tillräckligt med fokus. Dessutom gjorde den mörka rösten att många av åskådarna läste in objektifieringen av kvinnan som mitt huvud tema. Flera av klasskamraterna associerade dessutom min film till modevärlden vilket inte var någon avsikt jag själv hade.

Behöver definiera min riktning i kommande kurs. Vilket spår är det egentligen jag vill fortsätta med?

Jag vill arbeta med andra "gestaltningsmedier". Jag är trött på film och avser hålla mig därifrån under nästa kurs.

När jag presenterade mitt verk på redovisningsdagen kände jag att jag hade velat vara mer förberedd i min presentation. Jag upplevde mig själv som otydlig när jag förmedlade både arbetsmetod och tema. Jag ska försöka att vara mer välformulerad i det jag gör under nästa kurs. Både i handledning och i presentationstillfället. Jag tror att det är en viktig komponent för att min klasskamrater och min handledare ska kunna hjälpa mig i mitt arbete framåt. 

En tanke jag har fått medan jag skrivit detta inlägg är att i kommande kurs undersöka normer i samhället och hur man kan arbeta normkritisk i skolan. Jag inser nu att det antagligen är det jag har velat göra hela tiden.

Steg för steg

• Började med att undersöka hur vi framställer oss själva.
• Funderade kring hur platser som instagram gör oss självupptagna och bekräftelse sökande.
• Konstaterade att vi bara visar upp vissa delar av oss själva, censurerar.
• Undersökte hashtagen #me #boy #girl och såg skillnader i hur olika individer poserar olika.
• Placerade in mig själv under #me på olika sätt.
• Tröttnade och började fundera mer kring hur bilderna såg ut.
• Härmade bilder jag funnit på Instagram.
• Började fundera kring en koreografi
• Påmindes om att mitt förra projekt också mynnade ut i en rörelse. En snurrande rörelse.
• Skapade en upprepande koreografi.
• Övade och spelade in ljud i mitt övande.
• Kopplade ihop temat på min förra gestaltning med denna.
• Normer, hur vi påverkas till att leva på speciella sätt. Tryck från omgivning. Upprepning.
• Klippte film

scale to frame size

Lauren Greenfield

Hennes fotografiska arbeten handlar om hur populärkulturen påverkar ungdomskulturen, könsidentiteten, kroppsuppfattningen, ätstörningar, media , rikedom, mode, skönhet och konsumtion.

Hennes arbeten har sedan 1991 visats på museer över hela världen och hon är representerad bland annat på Los Angeles County Museum of Art, Getty Museum och International Center of Photography. Hon publicerar regelbundet i tidskrifter som New York Times Magazine, Time, Vanity Fair, National Geographic, Stern, The New Yorker, ELLE, Harpers etcetera.

Enligt American Photo är hon en av de 25 mest inflytelserika fotografer som arbetar idag. I januari 2012 tilldelades Greenfield på Sundance Film Festival, USA en Directing Award för filmen "The Queen of The Versailles". Filmen lanseras i Skandinavien under 2013.  Källa

Sjunde veckan

Härom dagen fick jag frågan vad det är jag egentligen jobbar med?
"Jo jag håller på och kollar på Instagram och hur vi framställer oss själva där typ....".
Gick ifrån diskussionen och kände mig inte riktigt nöjd. Vad är det egentligen jag håller på med?

Förra veckan kopplades detta projekt ihop med det förra. Rörelse, upprepning, inlärning.
Obekanta rörelser blir invanda.
Igår insåg jag att det inte bara är rörelsen som sammanlänkar de båda projekten utan i allra högsta grad också temat. Det jag vill närma mig är hur vi människor tränas i hur vi ska vara. Poserna i min koreografi blir en förenklad symbol över hur vi förväntas agera både som män och kvinnor.

Grubblar över vad in gestaltning kommer förmedla. Ett upprepande? Ifrågasätter jag hur normer reproduceras eller budskapar jag en acceptans?
Brake patterns?

Inspireras av Häxan Surtants ilska.
Kan jag kombinera den i min koreografi?
Vi får se.
Fortsatt inspelning idag.

Referens

"På senare tid har många nutida konstnärer inom den västerländska konstkontexten valt att
arbeta mer explicit med gränsöverskridande uttryck. Konstverken utforskar ofta gränslanden i
gestaltningar, det groteska, svårhanterliga och sublima, och manar betraktaren att se symboler
och representationer ur nya perspektiv. Många av de feministiska konstnärer som arbetar med
denna typ av uttryck har valt att laborera med olika representationer av kroppen.
Framställningarna undersöker bland annat potentialen i det hysteriska, groteska och
karnevalistiska, och syftet är ofta att utmana och ifrågasätta de begränsade subjektspositioner
den kvinnliga kroppen tillåts inom kulturella uttryck.

Inom feministisk konst har länge funnits en konflikt gällande reproduktionen och
framställningen av den kvinnliga kroppen. En konflikt som utspelats inom det praktiska
konstskapandet, starkt påverkad av postmodernistisk feministisk teori, och som i sin tur har
influerat teoriernas riktning. Diskussionen har behandlat den kvinnliga kroppens starka
förbindelser med de symboliska betydelser den historiskt har kommit att få inom den visuella
kulturen, och vilka konsekvenser detta får vid representationer av kroppen som manar till att
förmedla feministiska budskap. Utgångspunkt har varit problematiken med att kvinnan i
konsthistorien framställts som passivt objekt som betraktas medan mannen fått rollen som
aktivt betraktande subjekt.3 Teoretikern Rosemary Betterton har ställt frågan: ”Is it ever
possible for women to construct new identities for themselves without first destroying the old
ones?

Andra feministiska konstnärer, häribland Barbara Kruger (f. 1945) och Cindy Sherman (f.
1954) har antagit en motsatt strategi i sin konst. De använder i stället den kvinnliga kroppen
för att parodiera över de betydelser den kommit att få inom den visuella kulturen. Detta som
ett försök att ’ta tillbaka’ den kvinnliga kroppen; attackera de föreställningar som finns om
den, och visa upp och utnyttja den för sina egna intressen."

Den groteska kroppen

En problematisering av kroppsliga representationer i feministisk konst

Ellen Suneson, 2008

Béatrice Cussol, Bildens källa

Wangechi Mutu, Bildens källa

Jenny saville, bildens källa